Många av träden i reservatet är imponerande i sin reslighet. De grövsta tallarna har en medeldiameter på cirka 60 cm i brösthöjd och de grövsta granarna cirka 50 cm. De äldsta träden har en ålder på omkring 200 år.

Norrängenbeståndet är ett så kallat masteskogsområde. Med anledning av virkesåtgången i flottan under 1600- och 1700-talen förbjöd kronan år 1668 avverkning av furor som kunde vara lämpliga till fartygsmaster. På allmänningarna i länet fanns ett antal särskilt utsedda områden med masteträd. Förbudet på allmänningarna gällde till 1932. I början av 1930-talet fattades ett myndighetsbeslut om att vissa masteskogsområden skulle fredas som naturminnesmärken.

Tack vare lång obruten kontinuitet har skogen utvecklats mot ett naturskogstillstånd, med olikåldrigt trädskikt, luckor i krontaket och död ved i olika stadier av förmultning. Den döda veden utgörs huvudsakligen av fallna träd, lågor, men även av enstaka torrträd. I skogen finns en för barrskogar typisk vegetation, men i östra delen finns inslag av rikare flora, i en liten bäckravin, till exempel hassel, strutbräken, ögonpyrola, blåsippa, ormbär och tussilago.

Det finns ingen särskild parkering och ingen ordnad stig i reservatet.